Känns som jag inte är god nog...känns som allt har blivit en enda stor missuppfattning som man skall försöka förklara sig ur, och det enda som har hänt är att vi blivit förälskade och vill ha så mycket tid som möjligt ihop...

Just nu känns det som om jag har gått in och förstört ett äktenskap...hallå....jag har inte gjort nått...har träffats på precis samma sätt som vanliga människor gör i livet..inget mer konstigt med det...varför kan inte folk försöka förstå och se lyckan istället för att framställa att allt vore som en stor världskatastrof..

Är väldigt få personer som känner mig innanför skinnet så att säga, men det är jävligt många som har åsikter om mig och tror sig veta allt om mig...alltså ge mig kraft...suck..blir så trött, så har det varit i hela mitt liv...och i denna håla man bor och befinner sig i nu är ju lika med noll integritet...så trött på nyfikna människor som tror sig har rätten att snacka...

Som mamma vill jag ju mina barns bästa...jag antar att alla mammor vill det...se sina barn vara lyckliga...och tyvärr är det så som förälder så kan man inte alltid bestämma vad som är bäst för barnen och framför allt inte när barnen har blivit vuxna och inte behöver bli torkade i rumpan länger utan kan stå på sina egna ben och ta sina beslut själv.....

Jag har skrivit det 1000-gången tror jag....men skriver det ingen....vi har ett liv här på jorden och det är vår egna skyldighet till oss själva å se till att få den lycka som man förtjänar...det är ingen annan som lever ditt liv utan man har huvudrollen i sin egna verklighet....våra barn har vi till låns de blir vuxna fort och kommer inte sitta å hålla oss i handen utan kommer göra sin egna resa...så lev medans ni kan...jag är 43 år...blir jag 80 så har jag 37 år kvar...när man ser siffran så blir man rädd...halvtid har redan varit för mig....och jag älskar livet lika mycket som den man jag träffat....

Puss och kärlek till er alla...och för er som kämpar som jag....