såå liten....

När jag väntade min minste så var det en jobbig tid, levde i ett riktigt jobbigt förhållande kändes som jag sakta men säkert höll på att dö...en långsam, ensam död...kan ni fatta att man kan till låta sig själv att leva i ett sådant förhållande..ett liv där en person hela tiden höjer ribban...är det kärlek??

Jonathan som låg i min mage kom att bli min styrka...jag lämnade pappa med en 2 åring och en bebis i magen och flyttade till havet och startade om...självklart var det en berg å dalbana och livet var tufft...men med tiden blev jag starkare och lyckligare...och framför allt sann mot mig själv....

Många år har nu gott och i dag har jag fått reda på att just min STYRKA

Jonathan har fått en cysta i sin tand och en akut operation är planerad till fredag morgon...kändes som min värld åter igen höll på att rasa och allt svartna...

Som tur är så har man många runt sig och livet har gjort en stark, men när det gäller ens barn så känner man sig så otillräcklig så jag finner inte ord....

Va rädd om er och våga vara lyckliga..vi är här på så lånad tid..och döda så länge...idag dog min farbror 66 år gammal...i tyskland..själv utan familj..el barn...tragiskt...

Så min värld...var sann våga älska och för guds skull var busiga.....natti natti...